Mumsfilibabba!

Efter semlor behöver man röra på sig - i lördags var det vandringsdag. Denna lördag blev vandringen äntligen av – vädret höll sig fritt från regn hela dagen, allt enligt mina förhoppningar. Även denna gång vandrade vi i våra omgivningar, utgångspunkt Nea Koroni, lunchpaus i vackra byn Loggá och åter Nea Koroni via Neradzia, denna gång  blev vandringsturen 1,3 mil.
Elva glada damer och en munter man traskade iväg i den tidiga och ännu något kyliga förmiddagen. Det var svårt att veta hur man skulle klä sig, jag valde mellan tjocka, varma jackan och vindjackan med tunn ylletröja, det blev det sistnämnda. I ryggsäcken packade jag ner, förutom vatten + lunchsalladen (ingen semla), en yllehalsduk och ett par handskar, dock med HOPP om att dessa inte skulle behöva komma till användning. Det behövdes inte heller - accessoarerna blev kvar i ryggan.

Så grönt....och så vitt av snö på bergstopparna...


Alltid lika spännande att se vad som väntar runt kröken....


Till salu...?


Vem skulle inte vilja sätta händerna i detta renoveringsprojekt....?




Ett litet vattendrag är väl inget hinder för tuffa damer, här var det bara att ta kängor och strumpor i handen och vada/HOPPA över det lilla vattendraget. De som inte fixade att vada hamnade i vattenfallet:


men det var det ingen som gjorde.....





Lunch i solen i den lilla trevliga grannbyn Loggá.




Vi passerade flera blommande mandelträd...de har just börjat spricka ut här.






Passerade även detta enormt stora olivträd....vågar inte ens gissa åldern.


Många sätter i dessa tider sitt HOPP till våren, så även vi detta nådens år 2012. Det har varit en urtrist januari/februari, så mycket regn och ganska mycket blåst. Nu ser vi ett annat väderläge, det känns lite avvaktande ännu, men jag HOPPAS att väderspåmännen har rätt och att vi får den nu utlovade första riktiga vårhelgen till helgen som kommer. De spår sol och +16….det brukar betyda några grader varmare hos oss.

Då HOPPAS jag kunna få strosa runt i olivlunden och göra det jag vill när dagarna är sådär sköna, planera lite för nyinköp och omflyttningar, putsa till och klippa ner de växter som fått skador efter våra vinterstormar, ge de krukväxter som nu ligger i startgroparna för att börja växa till sig lite nytillskott i form av frisk och näringsrik jord. HOPPAS att både förmiddagskaffet och lunchen kan serveras utomhus.

En del frön har jag redan sått, nu är de dags för de på bilden att komma i jorden. Jag såg att salladen har visat upp sina första små blad, jag HOPPAS de växer till sig snabbt och blir ett gott komplement till den vildväxande hortan i mina kommande vårsallader.






Nytt HOPP för landet...

HOPPAS att få se ljusare moln över Akropolis framöver...

Till sist vill jag säga att jag HOPPAS jag att allt kommer att bli bra för Grekland och dess folk som just nu genomlever en av sina genom historien många, svåra perioder. Jag HOPPAS att allt ska bli bra för mina nyfunna vänner och att de som så önskar ska kunna stanna kvar i sitt hemland och inte tvingas emigrera för att finna sin försörjning.

Det är många, många greker som gett sig av redan, landet sägs genomgå en ”brain drain”. Jag HOPPAS att de som nu väljer att utvandra från Grekland i sinom tid kan komma tillbaka fullproppade med ny inspiration och användbara erfarenheter, fyllda av HOPP inför framtiden och jag HOPPAS de får möjlighet att påverka sin tillvaro så att landet kan komma på fötter igen.


Vännen Adonía och jag

Idag är det lördag, lördag = "vandringsdag". Jag antar att dagens vandring blev inställd, regnet fullkomligt öser ner....
På programmet stod en efterlängtad vandring som sköts upp i höstas pga dåligt väder.
Den var planerad till några små bergsbyar som än så länge är helt obekanta för mig. Jag hade verkligen sett fram emot att få lära känna det området lite mer, jag hoppas på att nästa lördag bjuder på bättre väder.

Vi har haft en ruggigt kall period nu, den definitivt kallaste januari på våra fem vintrar här, februari har inte börjat nå't vidare heller. Nu väntar vi alla på att värmen ska komma tillbaka och jag lovar, jag kommer inte att klaga en enda gång på att det är för varmt till sommaren.

Dagarna har blivit längre i och med att ljuset börjat återvända och vi har möjlighet att tillbringa mer tid utomhus då väderläget känns lockande. Det har inte varit alltför ofta….

Längre norrut i Grekland har man fått en hel del snö, dock inte här, en hagelskur passerade för nån vecka sedan, ganska harmlös dock, den orsakade ingen större skada. Stormar däremot har vi haft gott om, i förra veckan orsakade den senaste stormen strömavbrott i många byar, den rev ner många träd i sin framfart, vi hoppas det var den sista för säsongen.

Under våra tidigare vintrar här har det mesta som ska växa och ge oss färska tillskott i form av rot- och grönsaker redan hunnit petas ner i jorden vid denna tid. I år har vi mellan regnskurarna hunnit plantera ett antal sättlökar och så några frön för tidig sallad och persilja.

Om några veckor börjar man sälja tomat- aubergine- och zucchiniplantor  i trädgårdsbutikerna, plantorna brukar vara så livskraftiga och kostar inte alls mycket så det känns lönlöst att driva upp i egen regi.

Just nu är den bästa tiden för grekiska apelsiner, finns de att få i Sverige eller går alla åt till nödmat i detta hårt prövade land? 

Häromdagen var jag bjuden på ”afternoon tea” hos en grekisk väninna, vi hade inte träffats på ett par veckor och hade så mycket att prata om – stort som smått.

Dukat té-bord

Hon bjöd bl a på dessa små läckerheter:

De smakade så bra så jag bad att få veta hur hon gör, här är receptet för den som blir sugen att prova på:

6 apelsiner (använd gärna grekiska)

0,5 kg socker

Vatten så det täcker apelsinerna

Dag 1:

Skiva upp mittdelen på apelsinerna och dela skivorna i två halvor, låt sjuda i sockerlagen i 30 minuter, låt frukten kallna i lagen.

Dag 2:

Koka upp och låt sjuda ett par minuter, låt kallna till nästa dag

Dag 3 – 5

Upprepa enligt dag 2

Dag 6

Lägg apelsinskivorna på smörpapper och låt dem torka i ugn, 100 grader i 2-3 timmar med ugnsluckan lite på glänt.

Om man vill kan man när de svalnat doppa ena halvan i lite smält mörk choklad.

Och slå för all del inte ut lagen de kokats i, den kan drickas som den är eller sjudas 30 minuter med kanel och vanilj.
Väninnan bjöd mig en lätt spetsad variant, den var förstärkt med lite vitt vin och en liten skvätt rom, det smakade bra en kulen söndagseftermiddag kan jag lova.

vyer utefter vägen...

 Vi stannade till i den lilla byn Xomatero, där skulle vandringsledaren Gill hämta nycklarna till det lilla klostret hos prästfrun

efter att ha studerat det runda huset på ganska nära håll vandrade vi vidare...
 

......... det hela slutade med att hon gav bort alla sina örter till oss, det får man inte tacka nej till, greken tar det som en förolämpning om man inte vill ta emot det man blir erbjuden.
Det kändes ändå OK, dikesrenarna är nu fulla med allehanda växter som är ätliga…så hon hittade säkert några nya örtknippen att bära hem att koka till kvällen.

Det är ganska smickrande att veta att Sverige och svenskarna är med och ligger i framkant när det gäller att snoka upp härliga resmål. Skandinaviska Langley Travel har storsatsat och öppnar i vår en helt ny anläggning här på Peloponnesos längst in i Messinska viken ”Buca Beach Hotel and bungalows”. En konceptanläggning som tar hand om allt från flygstolen till boendet, serverar frukost och middag inom området varje dag, erbjuder pooler, olika typer av bastu, spa med behandlingar och massage och arrangerar utflykter av högsta klass runt om i Messinien. Visserligen kanske inte övrig turistnäring i området kommer att kunna tillgodräkna sig så värst mycket inkomster pga just upplägget, men det ger många arbetstillfällen till bygden, vårt område placeras på kartan och fler och fler människor förstår att här finns så oerhört mycket mer än sandiga beacher och ”all-inclusive” ställen. De kommer tillbaka och letar reda på andra ställen att bo på där inte allt är serverat utan lämnar mycket till den nyfikne resenären att smaka på och som hellre gör upptäckterna på egen hand än låter sig bussas runt och blir en i mängden. Inget ont om charter, men det lämnar inte mycket över åt det egna initiativet, men för förstagångsbesökaren ger det en liten försmak av vad Messinien har att erbjuda.

Tyvärr glömde jag ta med mig kameran på dagens utflykt, men jag kan meddela att byggnadernas design bestod av raka linjer i en mycket fin gråskala, materialen var glas, betong och rostfritt, sparsmakat och mycket snyggt. Man kan ana den vackra medelhavsstämningen som håller på att formas, enorma grönytor, fullvuxna olivträd, stora palmer och cypresser, lägg till blomster typiska för denna miljö och Du har ett paradis. Anläggningen ligger nästan direkt på stranden, Buca beach är en blåflaggad sandstrand. 

Hoppas inte Langley har något emot att jag lägger en länk här till deras nya resmål Buca Beach i Messinien
http://www.langley.eu/sv/solresor-sommar/Kalamata/Buca-Beach/

De lägenheter vi fick tillfälle att se hade en makalös utsikt över hav och berg, så vackert att se när den nedåtgående solen lyser på de höga bergssidorna på andra sidan Kalamata, man har dem rakt i synfältet i sin lägenhet när man ser bort över havet…..soluppgångarna över Taygetosbergen går inte av för hackor de heller ….. 

Flera av oss som bor eller har hus härnere har varit i kontakt med Langley, intresset av att köpa enbart flygstol till Kalmata är naturligtvis av mycket stort intresse för oss. Vi har tyvärr alla fått samma svar från Langley ”Vi har i dagsläget inga som helst planer på att sälja endast  flygstolar till Kalamata”.

Nähä – så var det med det. Jag hoppas att de ändrar sig lite längre fram och att det kommer att bli möjligt att köpa stolar till Kalamata från både Stockholm och Göteborg.
 
Nog med reklam om Langleys nya resort – jag hoppas verkligen att de lyckas med sin nya storsatsning, kan bara instämma i att de visste vad de gjorde när de valde denna oslipade diamant som vår del av Grekland är. Måtte Messinien bara kunna få behålla sin karaktär av det genuina Grekland och inte bli en kopia av så många andra orter som finns kring Medelhavet, låt denna del få vara så här härligt gammaldags och lite annorlunda. Måtte reglerna få bli kvar att man inte får bygga bostadshus på mindre än 4 000 kvm tomt om man bygger utanför tättbebyggt område, längre söderut på Messinska udden är det t o m 10 000 kvm som gäller. Hoppas Grekland har råd att fortsätta ge sina invånare denna fördel, att inte tränga ihop för många människor på ett alldeles för litet område. Låt oss hoppas denna del av Grekland får förbli så här orörd som den är, inte minst för kommande generationer att kunna njuta av. 

Här är det kallt just nu – åtminstone när det blåser, +5 och ettrig nordan biter i kinderna. Det har blivit något fel på luftströmmarna denna vinter, de varma vindarna har tagit sig en nordligare bana än de brukar och vi får ner iskall luft över Grekland med nordanvindarna som tydligen bestämt sig för att stanna ett tag till. Hittills har inte januari bjudit oss på några Halkyoniska dagar….vi hade fyra veckor av det slaget förra året, vanligtvis brukar det komma två veckor med sådana dagar i januari, förmodligen får vi i år sota för att vi fick dubbelt upp förra året. 

Men vad gör väl det när man vet att det endast är några veckor innan vi har våren här…jag har skådat de första mandelblommorna, de får en lång blomning i år pga det kyliga vädret. Snart börjar fågelsången ljuda över nejden och luften fylls återigen av den söta doften från apelsin- och citronblom som nu knoppas och slår ut lite längre fram.

Olivskördandet går mot sitt avslut….inte lika ofta hör man motorsågars knattrande ljud, inte heller skördepinnarnas sjungande läte då de träffar olivtyngda grenar, frasandet från näten när de dras över frodigt grönt gräs är borta, arbetarnas livliga kommunikation sig emellan hörs ej längre ens om man sätter handen bakom örat och lyssnar….inte heller möter man lika ofta traktorer som skyndar fram på vägarna dragandes fullastade kärror med olivsäckar som ska till kvarnen.
Men ännu ligger många säckar i högar utanför olivpressen och väntar på att få sitt innehåll förvandlat till världens finaste olivolja…greken lägger sin olja i sina rostfria tankar hemmavid för att försörja sig själva – många familjer här har utökats med återvändande familjemedlemmar från storstaden när arbetstillfället försvann, några säljer av sin olivolja till andra länder som vill smaka det gröna guldet, grekerna är på sätt och vis ett slags annorlunda, hälsosamma oljeshejker.

Vilket?... undrar Du säkert, jo vi pratar om tvål - det är faktiskt inte så svårt att göra olivtvål. Det enda Du behöver är olivolja (bottensatsen i vår stora rostfria behållare för vår olivolja) vatten, lite salt och grekisk ”saponópetra” – kaustiksoda (natriumhydroxid) på svenska.
Det låter ju faktiskt nästan lite farligt att använda kaustiksoda till en så kroppsnära produkt som tvål, laborera inte med dessa ingredienser utan att veta vad Du gör och att Du har rätta typen av natriumhydroxid (kaustiksoda).

Mitt recept är ett gammalt, grekiskt, väl beprövat recept och just den kaustiksoda jag köper i affären här är anpassad för just tvåltillverkning.

Min väninna från Mani förärade mig en gång för ganska länge sedan en liten, liten flaska lavendelolja. Förra gången vi gjorde tvål här i Villa Olivia höll jag på att leta halvt ihjäl mig efter den lilla flaskan, utan att hitta den. Nu var jag bättre förberedd och nu tillsattes innehållet i tvålmassan.

Gunilla kollar om tvålmassan doftar gott av lavendeloljan

Oljan blandas i vattnet – inte tvärtom – oljan tillsätts lite i taget till vattnet (zigá, zigá, säger greken), allt blandas i en plastbalja och omröres under tiden som man tillsätter oljan med en käpp av trä, inga delar får vara av metall. Vi rörde inte om i massan speciellt länge, sedan tillsatte vi lite salt, ett par tsk till 5 kg olja – till sist tillsattes lavendeloljan i tvålmassan.

Tvålmassan hälldes upp i div formar, vi använde en stor hemmasnickrad träform och gamla uttjänta kakformar. Allt av metall måste kläs med t ex silikonduk eller som i vårt fall, vanligt smörgåspapper.

Det får inte vara för varmt när man gör tvål, en utomhustemp på ca 20 grader är perfekt. Förra gången vi gjorde ett försök att göra olivtvål var det sommar och alldeles för varmt vilket gjorde att tvålmassan inte ville stelna, det var inget problem denna gång.

Efter en dryg vecka kunde de stora tvålbitarna sågas isär. Tvålarna blev jättehärliga och doftar av lavendel och ros

När Du kommer hit nästa gång hittar Du en av dessa små handgjorda tvålar i tvålkoppen i Ditt badrum, tvål tillverkad av Villa Olivias egen olivolja.

Olivskörden är avklarad, alla säckarna är tvättade (i olivtvål så klart…) restprodukten i botten av olivoljetanken togs omhand och blev till fin olivtvål.

Just nu håller maken på att ta hand om veden och alla stora rishögar som ligger kvar efter skörden/beskärningen. Alla grenar och kvistar har klippts bort från den ved som är stor nog att eldas i öppna spisen och ”det småtta” som blev över går i flistuggen, sprids ut jämt fördelat i olivlunden för att återgå i det naturliga kretsloppet och bli till ny jord och därmed näring för olivträden.

Att skörda oliver ger mersmak - två dagar i veckan som gick hjälpte vi våra grekiska vänner i deras enorma olivlundar. Sista skördedagen fick vi hjälp av lite ovanligare slaget.

Olivträden vi skördade står i en del av den olivlund där våra vänner har sina husdjur, vi hade sällskap av hönor, kalkoner och grisar - det känns skönt att se djuren må så bra, de spankulerar omkring i en härlig frihet, så långt från en djurfabrik man kan komma.

Att hämta hem getterna och se till att de låstes in i gethuset föll också på vår lott, här är jag med min nya getkompis, hon heter ” Chióni” som betyder ”snö” på svenska, en get vit som snö….det blir väl det närmaste snö vi kommer detta år.

Dagen O bjöd på riktigt fint väder, ca +18 blå himmel, strålande sol och utan minsta vindpust. Det var skillnad mot förra året då vi kämpade oss igenom en tuff skördedag som startade med en temperatur på endast +3 och en hård nordostlig vind, kändes om en ettrig svensk senhöstdag i halv storm.

Tidigt steg jag upp för att ta emot den nya dagen - gryningsbilden var så vacker

Även detta år har vi hjälp med skörden från våra fantastiska grekiska vänner, Adonia och Pandelis, just denna dag var det grekiska laget förstärkt med...



... "Alexander den starke" som skötte skördemaskinen med den äran, hela dagen arbetade han lugnt och metodiskt och tömde gren efter gren på oliver.






”Mástoras” Pandelis gick i täten med motorsågen och tog ner fulla grenar och träden fick på samma gång en mycket proffsig beskärning.

Alla vi andra arbetade med olika typer av assistans som kan behövas denna dag, allt från att släpa fram nedsågade, fulla grenar till Alexander och skördemaskinen till att rensa oliverna från grenar och kvistar och att se till att oliverna till slut kom ner i säcken.


Kristina - den glada olivplockerskan

De stora näten släpas runt i olivlunden för att läggas där de ska – för det första att se till att det ligger nät under det träd som Pandelis ska till att beskära, sedan ska näten släpas i viss ordning så att inte något träd blir kvarglömt (det hände ändå…), halvfulla nät ska tömmas på oliver över på andra halvfulla nät för att sedan rensa helfulla nät från grenar och småkvistar som faller ner när man tömmer träden efter motorsågsmassakern….

Med handkraft (mankraft) rensar man sedan träden på de oliver som fortfarande hänger kvar, arbetet utförs med olivkäpp eller långa slagor som på nedan bild

Mitt i allt det roliga fikar vi

Kristina och Ove

Carlos & Gunilla

Adonia äter sitt livs första saffransbulle



Sen orkar man jobba ett pass igen...ett jobb som ibland även innebär trädklättring

En härlig dag var det - alla trivdes med att vara en kugge i arbetsmaskineriet


Carlos

Gunilla

Tänk att vi har sån tur och fick så fin förstärkning från Sverige. Fyra hurtiga svenskar  - alla deltog för fullt i skörden och ville lära sig allt om oliver.


Vi kan inte säga annat än ”Bra Jobbat” och ett ”Hjärtligt Tack” till dessa numera fullfjädrade olivskördare och lägga till ”Välkomna igen nästa år!”

Carlos lunchar

Nöjd olivbonde konstaterar att allt gått bra även detta år.

Efter vad vi hört från grekerna om årets oliver så är det tydligen sämre tillgång detta år, men inte i Villa Olivias olivlund, här var det rekordskörd. Vi fick hem drygt 300kg väldoftande, pepprig olivolja detta nådens år 2011. Ändå skördade vi oliverna 2-3 veckor tidigare i år för att få en riktigt koncentrerad olja och koncentrerad blev den, riktigt smakrik, gräsig och pepprig samt fullproppad med antioxidanter eftersom den skördats så tidigt.


Vårt gröna guld

Här kommer trucken med olivsäckarna från Villa Olivia





Säckarna töms på sitt innehåll


och mals ner till denna gröna olivgröt

oliverna kallpressas och endast en pressning görs för att få fram den allra finaste ekologiska jungfruolja av yppersta klass


Helt pinfärsk olivolja avsmakas av svensk olivbonde





"Mycket spännande"....var Carlos kommentar.

Jag tycker det är en perfekt sammanfattning av den 1 december 2011 - Olivskörd i Villa Olivia.



Dagen efter pressningen hade vi olivoljeprovning, en ny upplevelse för oss alla.

Vi provade Villa Olivias olja 2010 och 2011 samt ett smakprov på en olja som skördats 2011 här rakt över Messinska bukten, nära Stoupa och tänk att det skilde så mycket i både färg, smak och doft.

Villa Olivias olja 2010 (längst till vänster på bilden) var alldeles klar och gräsgrön, oljan från Stoupa (mitten på bilden) var lite gulare i färgen och Villa Olivias olja som skördats för ett par dagar sedan hade en djupare grön färg. Stor skillnad även i smak, förra årets VO-olja kändes nästan mesigt mild jämfört med årets peppriga, oljan från Stoupa var ett mellanting lite mindre pepprig men mycket fin i smaken. 





Till sist några sköna kattbilder på vår huskatt Ulla - håll till godo
 

men lilla Ulla, vart är du på väg...?

måste kanske skaffa flytväst till Ulla.....?






Vatten är gott...allra godast ur vattenkanna...








....och allra bäst sover man i en blomkruka som innehåller en vackert röd Hibiskus.

Såklart att ni i era e-mail o andra hälsningar undrar hur vi mår…men det stannar oftast inte vid det. Ofta, ofta får vi frågan "...och hur mår Ulla o hennes ungar"?

På båda frågorna kan vi svara ”BRA” här kommer några bildbevis:

Misó, Lurven och mamma Ulla gonar sig i solen på trappan. Det är inte alla gånger helt lätt att fånga alla tre på en gång, men här är det snart matdags, då bevakar de varje ut- och ingång genom ytterdörren.

En stilla kattundran: "Har de kattmatpåsen med sig...? Nähä....inte nu heller...ja jag slumrar väl vidare en stund till...."

Börjar bli trångt här i Kattstugan...



Ulla på sin "solstol" lite luftigare här...


Den hårfagre "Lurven" har fått sin vinterpäls





Bilderna ovan visas med hälsningar till er alla från våra fyrbenta vänner, Ulla, Lurven och lilla Misó.

Vi tvåbenta varelser har det bra vi också, vi är just nu mitt uppe i utflykter och vandringar, det har blivit en hel del av den sorten på sista tiden som kanske märkts i mina bloggar. Just nu är bästa tiden för vandringar, vädret är alldeles lagom varmt och det doftar så friskt från allt nytt, fräscht, grönt gräs och allehanda örter som är på gång eller redan har hunnit slå ut sina blommor i denna ”lilla vårens” tid.

Vi har hängt på guiden Gill Tomlinson återigen och har fått uppleva ännu ett par vandringar i vitt skilda landskap och med vitt skild väderlek. Den kyliga vandringen förrförra lördagen utgick från Chrissokelaria, till att börja med i sydlig riktning sedan västerut över berget, vi kämpade oss upp på så pass höjd att vi fick denna vackra utsikt mot öarna i söder, Schiza, lilla Agia Mariana och mot Sapienza som är den största av öarna

Vi traskade vidare en bra stund i denna vackra och dramatiska natur, passerade ett par kyrkor, bjuder här på ett par interiörbilder, många gånger mer intressanta än exteriörerna...


Antar att det kan blåsa ganska rejält på denna höga höjd, låset till dörren har helt enkelt förstärkts med ett par stolar plus en rejäl sten på sitsen.




I detta sidofönster förvaras allehanda nödvändiga prylar i en grekisk kyrka, olivolja, små saker som fungerar som ljusveke och diverse behållare att hälla olivoljan och därefter placera ljusveken i - tänds vid speciella tillfällen och framför allt vid gravarna i de små skåpen som finns vid gravens huvudände.

Tittar man noga ut genom detta lilla kyrkfönster (man skulle snarare kunna tro att det är en fängelseglugg) ser man det lilla tornet som var ett av delmålen vid vår vandring.
Gill, guiden, benämnde det ”shrine” på engelska, det var för mig ett helt nytt engelskt ord. Jag slog upp ordet i mitt engelsk/svenska lexikon och fick översättningen ”relikskrin eller helgedom” – jag skulle ändå vilja kalla det ”litet torn…”

Såklart var det en makalös utsikt när vi väl kom upp till tornet, 520 m ö h

Vackert eller hur...?


På nedan bild ser man tornet i någorlunda närbild, med en människa bredvid förstår man att det är inget speciellt högt torn

Det blåste kallt och man behövde verkligen vindjacka, huvudbonad och en redig halsduk.

På nervägen från det lilla tornet passerade vi byn, Yamia – en bedårande liten bergsby. Det var folktomt sågott som överallt, de flesta är ute bland sina olivträd nu, olivskörden har börjat på riktigt.

Det blev en liten missräkning….Gills plan var att caféet i Yamia skulle vara öppet så vi kunde få en kopp varmt kaffe eller té.



Caféet var till vår besvikelse stängt…. men utanför satt två män vid ett litet bord, ivrigt samspråkande om något. Gill frågade männen var ägarna till caféet var ”Plockar oliver” blev svaret… ”Oj, är ni så många”, sa en av männen när vandringsgruppen hade samlats i sin helhet – vi var 15 vandrare, ”då är det lika bra att jag hämtar ägarinnan till caféet” sa han och hoppade upp på sin moped och for iväg. Snart var han tillbaka och hade inte bara ägarinnan med sig – hennes man var också med….och nu for dörren och fönsterluckorna till caféet upp med ens och snart var det fyr på gasolköket under kaffekokaren – brikin – det vet ju mina flitiga bloggläsare numera att en grekisk kaffekokare heter ”briki”.

Alla som ville kunde få en värmande dryck till en billig penning. Tack för att vi fick störa för en kopp kaffe mitt i den hektiska olivskörden!

Caféet i Yamia

Till efterrätt kunde man nypa sig en av dessa små kvarvarande sockersöta vindruvor.

Förra lördagen var det en helt annan väderlek, då var dress coden snarare t-shirt och shorts, ca 20 varma grader och vindstilla. Rutten var Chrakopió – via Mousoli och Asini till Memí beach. Återvägen gick öster om Liviadakia åt Platanashållet till och åter till utgångsplatsen Charakopió. Vandringen gick denna lördag i helt annan terräng, på mer plan mark och framför allt på lägre höjd, bland oliv- och apelsinlundar, åsnor och kalkoner och till sist fick vi en pratstund med en grekisk familj som skördade sina oliver.


På väg...





genom olivlundarna....




och apelsinträden.....




längs vinodlingar som nu antagit sina höstfärger.....





och frodiga ängar ofta med bikupor....Messinsk honung är en verklig läckerhet






Bananstock passerades, antagligen för tung klase, stocken hade gått av och låg utmed marken










återigen - här är mitt favoritmotiv - gammalt grekiskt gethus






nyfiken åsna






kacklande kalkon






fikapaus i solen....







när bara några hundra meter återstod av den 12 km långa vandringen träffade vi på en olivskördande familj. Det var en man och hans hustru, hustruns syster och svåger (högt uppe i olivträdet) samt hustruns föräldrar, 81 och 85 år gamla. De var med på sitt eget vis, båda aktiva med olivskördarkäppen i handen och arbetade med det de kände för och orkade med. Det känns skönt att kunna visa dessa fina bilder på grekiska gamlingar, just i denna tid då man läser om hur eländigt många omsorgsbehövande svenska åldringar har det i välmågans Sverige - fy skäms Carema!!







den åldriga grekinnan var lite blyg och vågade sig inte så nära oss som hennes make på bilden ovan...men hon arbetade metodiskt med de olivgrenar hon orkade med att skörda

Med denna motljusbild på näthinnan från vår lunchstund på Memí beach är det svårt att fatta att man ska leta fram adventsstaken på söndag….

Vädret har slagit om. Efter fyra veckor av härligt väder, dvs mellan 22 och 25 grader, nästan vindstilla, sol och blå himmel varje dag har väderläget nu ändrats. Det är grått, kyligt och blåsigt, termometern visar +14 idag, lockar inte längre till bad i havet...

Innan vädret blev så här höstlikt hann vi med en resa till Mystras i veckan som gick, ett av Greklands världsarv  – vädret var varmt och skönt och någon jacka behövdes då rakt inte.


 
Johanna i stenmuren

Kort om Mystras:

Mystras grundades i början på 1200-talet och var huvudstad i Morea, det gamla namnet på Peloponnesos. Staden blev ett viktigt centrum för bysantinsk kultur och makt. Mystras var även det sista lärocentret för bysantinsk vetenskap. Staden övergavs i mitten av 1800-talet av kung Otto I av Grekland för det återuppbyggda Sparta. 1989 blev ruinerna med fästningen, palatset, kyrkor och kloster ett världsarv.

Vägen via Kalamata till Mystras är mycket omväxlande - den vindlar sig upp och ner över Taygetosbergen. Vi hade extra stor behållning av resan eftersom bergens alla träd och buskar stod i sin höstfägring. Ögonen fullkomligt sög i sig alla sprakande höstfärger, de var väldigt ovana vid den färgskalan efter fyra år med sydgrekiska färger

och endast ett besök i nordiska vintern som då gav helt andra färgupplevelser.

Åter till Mystras.....


Jag har alltid dragits till platser med vacker utsikt...




Här ser man staden Sparta nere på slätten...





mer utsikt...




Inne på klosterområdet fanns flera katter...


och denna lilla rödfärgade skönhet....pelargonen alltså




mer sprakande höstfärger....så effektfullt mot stenmurarna




reskamrater...




Carlos känner in stämningen inne i klosterområdet...



 

Dagen avslutades med en sen lunch med traditionell grekisk meny, vi var alla mycket nöjda med vår utflykt.

Merparten av Kalamataoliverna är just nu i sin bästa fas….det är nu de ska plockas ner och läggas i sin lag för kommande vinterbehov. Vi plockade häromdagen hos grannen som ville ha sina nerplockade, våra träd är enbart fyllda av gröna blad detta år, knappt en endaste svartblå oliv….träden vilar…eller kanske strejkar….man kan aldrig vara så säker på vilket....

Bo och Inger från Falun gillar oliver, de hade ryggsäcken full när de flög hem, 5,8 kg nyplockade oliver, de kände sig rika som troll.... 

Bo tar metallstegen till hjälp...

andra föredrar den lite mer naturliga trä(d)stegen...

så skönt att känna de solvarma, silkeslena oliverna i handen...

Vi fick ihop några kilo av den begärliga varan som vi sedan snittade och lade i det första vattenbadet. Det finns lika många recept som det finns greker i Messinien och alla anser att just deras är det enda rätta och det bästa. Likadant tycker jag som är svensk, mitt recept är det enda sanna och det bästa. Här är receptet:
1 liter vatten, 1 dl grovt salt och 2,5 dl av den lokala Messinska vinägern. Blanda ner saltet och vinägern i kallt friskt, vatten, rör om tills lagen är klar. Denna lag räcker till ca 2 kg oliver, dubbla och tredubbla satsen om Du har mer oliver.

Det hela föregås av själva snittningen av oliven, snitta eller inte – om detta råder lite delade meningar. Vi gör i alla fall två snitt i varje oliv, lite lagom kul handarbete efter plockningen, ju fler man är som snittar och samtidigt sitter och ljuger kring bordet, ju trevligare är det….sex personer snittar lätt 8 kg oliver på knappa timman, oliverna är både stora och tunga när de är fullmogna så kilot snittas snabbt.

Färdigsnittade läggs oliverna i kallt, friskt vatten, vattnet byts varje dag i ca 8-10 dagar. Efter 7-8 dagar smakar man av oliverna, de ska gå att äta upp – de ska inte vara så beska att man känner att man helst vill spotta ut dem när man smakar på dem. De får heller inte ligga för länge i sitt vattenbad och därmed bli helt menlösa i smaken. Det är det som är konsten…..att smaka av oliverna, att blanda själva lagen är ingen konst….
Oliverna är ätklara efter någon vecka eller två i lagen. En av de allra viktigste detaljerna är att överst i förvaringskrukan lägga ett tre-fyra centimeter tjockt lager av olivolja, då står sig oliverna i princip hur länge som helst. De blir bara godare och godare med tiden…

Avslutningsvis en av mina favoritbilder, makens händer fyllda av oliver....

Så till andra delen av rubriken -  Vandringen. 

I Charakopió bor en engelsk dam som heter Gill Tomlinson. Under årets lite svalare period leder Gill vandringar på olika ställen i den Messinska omgivningen. Just nu ligger oktobers vandringsprogram på Gills hemsida http://walksandart.dns-systems.net/. Alla som är intresserade att delta kan anmäla sig hos Gill några dagar innan vandringen, Gill tar 4€ per deltagare för sin guidning.

Det var vandrare av många olika nationaliteter med denna gång, kanadensare, holländare, engelsmän, tyskar och österrikare och så vi fem tappra svenskar.
Tillsammans följde vi med Gill på en 1,3 mil lång vandring från Chrisokellaria via Livadakia till Vasilitsi där medhavd lunch intogs.


Skönaste stunden på hela vandringen - lunchen intogs med solsken på benen och skugga på överkroppen.

Fyra hurtiga och förväntansfulla redo att ge sig iväg





på väg...




denna grekiska installation passerades...


vandring i böljande landskap...







udden med Koroni på sin spets är alltid lika vacker...






genuina byn....






här fastnade jag ett tag och fantiserade fram ansikten i olika tappningar och varianter






paus med fågelskåderi bl a, vilken typ av vråk kan det vara....?








små åskådare längs vägen....inte så ofta passerar väl en så stor skock människor till fots på en gång...?





Tillbaka till Chrisokellaria följde vi gamla getstigar och andra små vindlande vägar genom olivlundarna. Det var en varm och solig dag, mot slutet blev vi lite trötta allihop, tror faktiskt att det var värmen som sög mest....trötta i benen eller fötterna var vi då rakt inte....
Senare på kvällen gick vi ytterligare en promenad till den lokala bykrogen där vi åt middag, det var ingen som kände för att laga mat -utemiddag - perfekt!



efter ca 3 timmars vandring inkl paus siktade vi åter Chrisokellaria, sällan har väl byn varit mer längtansvärd....hur många uppförsbackar skulle det vara kvar, "efter nästa är det nog ingen mer" tänkte man....men det var det, det var en till och en till...

Till sist var vi i alla fall framme vid målet


lite slitna väntade vi in de andra i gruppen....vi hann med en fika på lokala kaféneot innan de var framme....

Tack vänner för sköna dagar med både olivplock och vandringstur.

Vi bestämde oss för att vidga våra vyer och utforska sydvästra delen av Peloponnesos. I det sköna sensommarvädret gav vi oss av i förra veckan, vi skulle stanna borta två nätter, tre hela dagar.

Första målet var att hälsa på vännerna på Mani – där togs vi emot med ett dignande kaffebord med allehanda läckra bakverk såsom dagsfärska bullar enligt svenska recept såklart, inget går väl upp mot en nybakt vetebulle, fatet var dessutom krönt av en sockerkaka bakad på ankägg paret har några ankor i en inhägnad del av sin trädgård. Sockerkakorna blir så luftiga och fina av ankägg, smaken är gudomlig – jag lovar. En annan liten mör kaka bjöds också, mycket god - undrar om det inte var korinter i den…

Planen var att åka västerut över Mani för att övernatta i Githio, på Manis västkust. Staden Githio är en typisk liten kuststad med hotell och restauranger längs hamngatan. Väl framme var planen att möta upp med ett par alerta, svenska herrar som gjorde resan från Koroni till Githio på motorcykel. De hade tagit en sydligare tur på Mani och besökt den allra sydligaste udden, de hade även hunnit med att besöka Diros’ grottor. En upplevelse på Mani, man färdas i båt inne i grottorna.

Det blev en trevlig kväll i Githio



Vi åt middag tillsammans i den tidiga kvällen, alla var trötta efter resan. Vi hade lyckats hitta ett hotell som inte hade de typiska grekiska ”träbänkarna” till säng att sova i, så nattsömnen blev god. Hotellet hette Pantheon, för den intresserade – kan rekommenderas.

Nästa dag tidig avfärd, MC-herrarna tog sin egen väg tillbaka till Koroni och maken och jag fortsatte mot Monemvassia.

Lunchpaus på en liten taverna utmed vägen med denna utsikt. Vi lyckades inte förstå av den grekiska ägaren till tavernan vad som gjort att båten gått på grund och låg just där den låg – däremot förstod vi att båten legat där i 30 år ”trianda chronia” – rostig var den i alla fall…vet inte om jag gillar att man lämnar gamla vrak på detta sätt…

Så var vi framme vid Monemvassia, som utan att vi var beredda på det blev resans höjdpunkt.

Monemvassia är en fästning med en gammal stad, grundades år 580 och intogs bara en enda gång - efter tre års belägring år 1249. Stadens namn kommer från två grekiska ord: mone och emvasia, som betyder "en ingång".

Monemvasias smeknamn är ”Österns Gibraltar” eller ”Klippan”. Klippan är 300 meter hög och 1,8 km lång. Halvön är kopplad till fastlandet med en landstunga på 200 meter.

Porten in till själva staden är väldigt liten och gatorna lämpar sig inte alls för motordriven trafik, så alla gatorna är gågator. Vi såg en man med två mulåsnor, de användes att transportera in div byggmaterial innanför muren. 

Ibland hör man uttrycket Monemvassia ”Greklands port till medeltiden” jag tycker uttrycket väl speglar känslan jag fick i de små gränderna, varsågod – följ med på vår vandring genom staden och se vad vi såg…

Sedan följde vi vägen norrut, målet för dagen var Nafplio. Vägen längs den Lakoniska västkusten klassas som en av de allra vackraste vägarna i Grekland, jag kan bara hålla med, utsikten var bedårande på så många ställen att det var svårt att ta in och smälta allt till slut…man liksom vänjer sig att det är så vackert.

En sen lunch i en liten fiskeby

På hemvägen tittade vi in till Epidaurus, den enorma amfiteatern vid kusten rakt västerut från Nafplio. Epidaurus är känd över hela världen för sin akustik, jag kan bara säga att det stämmer, man hör mannen som talar längst ner i mitten ända upp till översta raden 60 m högre upp. Det lär vara sittplatserna utformning som är hemligheten, enligt nya forskarrön.

Epidaurus utvecklades under 400-talet f kr och var en gång ett viktigt centrum för läkning samt ett religiöst centrum och spa. Epidaurus är en 1400-sits teater som är den mest kända av alla antika teatrar i Grekland, Epidaurus har fullsatta föreställningar sommartid. Bussar går från många städer och måste bokas långt i förväg.

Syftet med resan från början var att besöka Nafplio, planerat sedan ganska lång tid tillbaka. Efter att vi varit med om så mycket och sett så många fina platser utefter vägen så kunde vi nog inte riktigt göra staden rättvisa. Ett par gågator, ett stort torg med många restauranger kunde vi konstatera, vi glufsade i oss en enorm glassportion på torget på eftermiddagen. På kvällen delade vi en portion Kalamares på två, ackompanjerat av lite vitt vin, det var allt vi lyckades få i oss efter den enorma glassen tidigare på dagen.

Vi var de enda gästerna på den lilla mysiga restaurangen, vi ventilerade Greklands ekonomiska krisläge med ägaren, en ung grek som mycket väl förstod allvaret i situationen. ”Turisterna sviker Grekland”, sa han….”i år var det ännu sämre än förra året….”

Väl hemma kände vi oss precis så här….visst är det lite likt?

Men idag, den första oktober, ett par dagar efter hemkomsten, då känner vi oss piggelin igen. Och tur är väl det för säsongen har startat – säsongen för Kalamataoliverna, ett första kilo plockades varsamt ner idag – de ligger redan snittade och klara, om ett par veckor är de klara att avsmakas.

Jag förstår att personen som nämnde detta menade att hon skulle sakna de SVENSKA årstiderna. Med all respekt, visst är de svenska årstiderna fantastiska, speciellt den tid som är nu, hösten med sin höga klara luft, fyllda svampkorgar och lingonhinkar samt pysslet med att förbereda sig själv och trädgården inför kalla vintern – svenska vintern - en årstid jag lätt kan klara mig utan….ju äldre jag blir ju mer uppskattar jag att slippa halka omkring på hala trottoarer och att byta till dubbdäck på bilen.

Så till en liten rapport från mitt nya hemland – Grekland – jag ska minimalt beröra krisen i landet….det är ju det enda man får höra om Grekland i massmedia. Och visst är det kris…jag följer det hela med största intresse, men jag tänker inte låta denna blogg bli ännu en rapport från ett krisande Grekland, det finns tillräckligt med nyhetsreportrar som sköter den delen, tyvärr på ett mycket ensidigt sätt, det ingår väl i deras jobb att skapa rubriker som mer eller mindre skrämmer vettet ut både världens börser och folk i största allmänhet. Jag som är optimist tror att det kommer att lösa sig till sist, det måste det göra på ena eller andra sättet, vi får hoppas att det blir till det bättre.

Tills vidare njuter vi av att kunna få vara här i denna ljuvliga del av Grekland, här märks absolut inget av oroligheter eller strejker…här är man van att klara sig och sitt alla har fullt upp med att få vardagen att gå ihop.

Just nu har den årstid börjat som kallas höst, att jämföra med svensk högsommar utan att det regnar veckor i sträck. Vi har haft höstens första regnskurar vilket innebär att marken i olivlundarna börjar grönska igen och massor av små minicyklamen har stuckit upp sina yrvakna ceriserosa nosar ur praktiskt taget ingenting.  

Ni som tycker att det blir tjatigt med bilder på växtlighet och natur kan sluta läsa och nu….det kommer att handla i stort sett bara om det denna gång. Det är nämligen nu den börjar ”den lilla våren” med en blomsterfägring som pågår till i maj nästa år och som har sin höjdpunkt i februari. Fåglarna har till och med börjat sjunga så smått igen….de jublar väl över att värsta sommarhettan nu är över och att vi nu går in i den bästa av årstider, höst/vinter, eller som jag väljer att kalla den ”den svalare årstiden”.

Nu behöver vi inte längre vistas inne dagtid bakom stängda fönsterluckor, nu kan vi vara ute hela tiden och pyssla med det vi har omkring oss, odlingar, blomster och inte minst olivträden. Det är tid att preparera dem inför skörden, man bör se till att det är rent från rotskott kring nedre delen av stammen så att det är lätt och smidigt att sluta näten tätt kring stammen när oliverna ska tas ner. Olivträden ska vara luftiga i kronan så att oliverna kan mogna fram fint i de ljumna vindarna. Skörden ser ut att vara av normal till mindre i storlek detta år, många ojar sig lite och säger att det blir dåligt med oliver, vi tycker det ser OK ut.

Igår var jag på söndagspromenad med min grekiska väninna. Hon visade mig en ny liten väg som jag ska inviga våra svenska vänner i som kommer hit under oktober, en alldeles lagom lång vandring mellan två byar.

i denna miljö....


....kan man vandra i timtal...

Så till min närmiljö - Villa Olivia - växtsäsongen är igång och vi skördar aubergine, zucchini, paprika och tomater. De nya plantorna har kommit i jorden och snart kan vi också se fram emot färsk broccoli, blomkål och annat godis...

Just nu blommar mina Hibiskusar för fullt, bjuder här på färska bilder av idag:

Hibiskusen är min absoluta favoritblomma

Och rosorna

 


En Hibiskus bland rosorna, denna lilla vita skönhet hittade jag i Methoni, jag tog ett litet litet skott som nu vuxit till sig och blommar så snövitt rent...


Kannan - ståtligt vacker och så färggrann

För att inte tala om Bouganvillean som just nu pryder vår grå mur, den är lustig, den blommar med både rosa och vita blommor på samma planta...nån mutation?

Och vad kan detta vara, nå’n som vet?  Blir ca 1,5 m hög buske med gråludna blad till dessa vackra lila blommor


Änglatrumpeten ger oss blomsterprakt och en bedövande doft om kvällen natten...

Polygalan har kommit igång och bjuder oss på denna färgprakt under hela blomsterperioden från nu och fram till mars nån gång…

Till sist en bild som visar vår kvällshimmel igår...fantastisk i sina färger och det lilla miniolivträdet som bor på vår altan fick visa sina blad i förgrunden

Manga appar finns det…..det gäller att ha tid att sätta sig in i alla nya APParater och inte nog med det, nu ska man leta bland alla frestande nya APPar som kommer från överallt ifrån.

Spännande är det i alla fall...lätt att förlora sig i timtal genom att surfa runt i cyberspace....

I förra veckan gjorde vi ett av våra med jämna mellanrum återkommande besök i Kalamata, lite shopping, lite folkliv, lite lunch i småbåtshamnen….vid lunchen denna gång upptäckte vi något som fladdrade väldigt bekant bland alla båtmasterna i gästhamnen – En Svensk Flagga!! Vet inte – det kanske inte är så ovanligt här i Kalamata att man ser en och annan svenskflaggad båt, men för oss var det första gången.
Vi kunde naturligtvis inte låta bli att gå fram till båten och se om den var befolkad…jovisst var den det. Det skuttade omkring ett par människor på båten som såg misstänkt svenska ut, det visade sig vara världsomseglarna Monica och Hans Ahlinder som hoppade iland och hälsade glatt på oss.

Klockan närmade sig 14 och vid Kalamata Marina har man utcheckning just i det häradet, så pratstunden blev inte så lång. Seglarparet undrade naturligtvis vad vi gjorde just i Kalamata, vi berättade kort vår historia för dem. De var just i färd att lägga ut från marinan och vi rekommenderade vår grannstad Koroni som lämplig hamn för dem för nästa övernattning, vi skulle själva in till Koroni på kvällen för att äta middag tillsammans med goda vänner, kanske skulle vi ses och fortsätta prata, det kändes som vi hade mycket att ventilera…vi som varit hängivna seglare i många år?

Båten de seglade - en enorm katamaran, S/Y Natibou, en Outremer 50 ft tillverkad i Sydfrankrike 1998. Båten mäter 15 meter på längden och 8 meter på bredden och, väger runt 12 ton fullastad, detta jätteekipage klarade Monica och Hans av att ratta och segla jorden runt.

Bilden ovan lånad från paret Ahlinders blogg

Väl hemkomna i Villa Olivia kunde vi från vår altan följa Natibous färd över Messinska bukten från Kalamata till Koroni, vi konstaterade att de hade en fin segling och att de ankrade upp i den lilla hamnen i Koroni. 

Vi besökte Koroni på kvällen som planerat, efter måltiden då vi vandrade genom staden tillbaka mot bilen kunde vi se Natibou på svaj en bit ut i viken, vi såg också att jollen låg förtöjd bakefter båten, de hade alltså valt att stanna kvar på båten – eller möjligtvis simmat iland. Jaja, så var det med det – men det hade ju varit kul att få veta lite mer om deras äventyr. 

Kväll blir natt och natt blir dag, på förmiddagen nästa dag ringde telefonen

”Hej! Hans o Monica här, vi är ute och cyklar – var någonstans var det nu ni hade ert hus?” 

Ibland får man oväntat besök….trevligt besök dessutom!

Det visade sig att dagen innan hade de valt att stannat ombord på båten och njutit av den ljuva kvällen och nu befann de sig cyklandes halvvägs till vårt hus från Koroni räknat och undrade om vi var hemma och kunde tänka oss ett besök. Det kunde vi. Efter nå’n kvart eller så svängde två vältränade seglare/cyklister in genom grinden till vår Villa Olivia. Vi tog emot dem och visade dem runt i vår olivlund och vi serverade en liten meze på vår altan. Trevligt samspråkande över de enkla grekiska smårätterna fick vi höra deras historia…och som forna seglare sög vi i oss varje detalj…

De var ute på långsegling (lindrigt uttryckt), Hans och Monica Ahlinder med sin katamaran ”Natibou” hade varit en av de deltagande båtarna i ”Blue water Rally 2009-2011” och var nu på hemväg efter två år till sjöss. ”Blue Water Rally” (BWR) var det enda existerande rallyt för cruising sailors som går jorden runt….jag skriver ”var det enda”… Blue Water Rally existerar inte längre.

Monica o Hans hade många fina minnen att berätta om för oss, vi njöt av deras berättelse. Allt hade dock inte bara varit solsken, fina vindar och vackra platser att ankra på - i februari detta år hade en av båtarna i BWR råkat ut för pirater. Detta skedde ung samtidigt som den omskrivna danska familjen togs till fånga och som fortfarande sitter tillfångatagna hos de hemska piraterna.

Natibou med besättning + så gott som alla båtarna i racet hade klarat sig undan utan incidenter, men en hade råkat illa ut. En amerikansk båt valde att gå en annan väg än de övriga, tyvärr alltför nära faran – de togs tillfånga av pirater och dödades alla fyra –besättningen på båten SV Quest kom inte till hamn när seglarna skulle samlas igen i Salalah i Oman efter överfarten av Indiska Oceanen.

Detta var naturligtvis en enormt traumatisk upplevelse för alla deltagarna och efter noggranna övervägningar - skulle man avbryta rallyt eller skulle man gå vidare – beslöt man att gå vidare till Marmaris i Turkiet enligt ursprungsplanen, MEN på den återstående etappen skulle alla de återstående båtarna skeppas till Turkiet ombord på ett stort fartyg. Ett värdigt och respektfullt sätt att både fortsätta och avsluta seglingen, tycker jag.

Den nu återstående tiden – ca 2 månader – skulle Monica och Hans segla i Medelhavet och båten skulle därefter läggas upp i Frankrike.

Vi är glada att vi fick tillfälle att möta och få en pratstund med paret Ahlinder. Det väckte många sköna seglarminnen till liv och det fick oss att än en gång kunna känna att det är ganska lugnt och skönt att vara olivbönder.

Monica och Hans seglingsäventyr finns att läsa om på:

http://blog.mailasail.com/natibou/2

Inte vet jag vad det kom sig…men jag höll väl inte igång min surdeg från surdegskursen på Ålands på rätt sätt, för den dog - till min stora sorg....
I min desperation tog jag fram min surdegsklutt från frysen (sparad från vännerna Leffe o Maggans surdegsleverans i november förra året), men jag fick aldrig nå’t liv i den heller. Den där friska, lite syrliga doften som en bra surdegsstart ska ha infann sig aldrig…doften var mer åt det unkna hållet och den verkade skikta sig på nå’t sätt, kanske hade frystiden varit för lång, inte vet jag. Men nu ska det bli andra bullar – eller brödlimpor snarare, nu är surdegen på gång igen.

Åsa, min surdegsklippa, var här igen med maken Sune. De hade både surdeg och specialvetemjöl med sig i resväskan. De fick mersmak av Villa Olivia och gästar oss på nytt detta år.

Så har jag också fördjupat mig lite mer i boken ”Bröd från Brunkebergs bageri” förf. Heléne Johansson.
Jag har startat ett experiment i bästa ”Brunkan”-stil med vatten, russin, aprikoser och katrinplommon som nu ska stå och puttra till sig i fyra dagar, omröres en gång per dag. Sen silas frukten ifrån och man gör en ny surdegsstart på vätskan, frukten kan man sedan lägga i bröddegen, m a o allt tas till vara... eller kan det gå under benämningen "återvinning"? I alla fall kan man sedan göra sitt egen "levain" på denna degvätska. 

Min grekiska väninna Adonia har berättat för mig var man köper det bästa mjölet häromkring, närmare bestämt i den lilla byn Vasilitsi som ligger nån mil härifrån. En gammaldags och mycket vacker by - väl värd att besöka f ö...


Byn har en mycket bra liten taverna "Nico's" här äter man vällagad, traditionell, grekisk mat till rimliga priser.


Hela byn består av strosvänliga små gränder...


...både för åsnor och människor, har man tur möter man gumman på åsnan på väg hem med det hon samlat för dagen för att mata sina getter med hemma i stallet.

Tillbaka till surdegen - mjölet heter Gazarma eller något liknande - damen i caféet förstod i alla fall vad jag ville ha - och odlas här i Messinien – allt som är närodlat är bra, eller hur?
Efter ett besök på Nico’s krog i Vasilitsi häromkvällen tog vi vägen via Caféneot där de säljer det speciella mjölet och vi köpte med oss tre kilo hem för att prova på den fina varan. Damen i den lilla kombinerade serviceshopen/cafeneot vägde upp mjölet i en vanlig plastpåse från en stor säck som hon förvarade i ett hörn i lokalen. 

Det verkar vara ett mjöl av väldigt fin kvalitet vågar jag påstå nu när jag använt det vid ett par brödbak, närmast att jämföra med det svenska ” Vetemjöl Special”… brödet blir så fint, så fint…och smakar så gott så gott…

Tack Åsa o Sune som valde ”de långa armarnas resa” och lastade både mjöl och surdeg i resväskan och som fick det att börja puttra och jäsa igen i Villa Olivia.  

Experimentet med frukten som lades att jäsa i vatten blev till en jättefin surdeg – brödet blev toppenbra! Hoppas ”provklutten” av surdeg som följde med Åsa hem i resväskan överlevde och att den blir till fint surdegsbröd hemma i Stockholm.

Åsa & Sune - vi ses nästa sommar (om inte förr) - det är ju då Sune o Kurt ska bestiga högsta toppen i Taýgetosbergen på 2407 m ö h! Mer om detta i senare blogg....ett första rekognoseringsbesök nära toppen är gjort och planeringen fortsätter...

Lätt att resa till både från Sverige och Grekland och inte så turistigt. För vår del blev det färja från Patras till Brindisi och för systrarna blev det flyg från Göteborg till Bari. Mellan Bari och Brindisi finns fyren Torre Canne – den blev vår mötesplats.
 

Vi hyrde ett typiskt hus för trakten i San Vito, nära den vackra staden Ostuni

Huset vi skulle bo i under veckan var lantligt beläget och hade en stor härlig pool, här gjorde vi oss snabbt hemmastadda

Flera fina dagar bjöds oss i Italien - då var denna plats mycket populär.

Jag som tycker stenmurar är mycket vackra att se på fick verkligen mitt lystmäte, nästan alla de små vägarna vi körde kring huset vi hyrde var kantade av dessa små mästerverk

Runt huset fanns olivträd av helt annat slag än de vi har i vår olivlund här I Peroulia. Här i Apulien var olivträden var MYCKET större, vi frågade oss många gånger, hur skördar man dessa träd? Vi fick en liten pratstund med ägaren till huset, han berättade:

”Man väntar helt enkelt tills oliverna trillar ner från träden – sen sopar man upp dem, forslar dem till kvarnen där de tvättas, rensas och pressas…."

Inte undra på att italienarna är ute efter vår fina olivolja från Grekland, tänkte jag. Det är inte snack om att våra oliver ska sopas upp när de är så övermogna att de ramlar ner från träden av sig självt.

Vackra är de förstås, men nog så svårskördade.

Husägaren berättade vidare att det är så pass arbetskrävande och därmed dyrt att skörda oliverna, att många helt enkelt låter bli att ta vara på dem ”Det lönar sig inte att skörda dem”, berättade han. Han hade 250 träd och det tog månader att skörda alla + att träden ska beskäras vart femte år, hur beskär man ett träd som är 15 meter högt – hyr en arborist? Det låter dyrt...

Återigen ett skäl till att de köper sin olja från Grekland. De är smarta italienarna...eller lata

Ett sätt att använda olivträden är att ha dem till prydnad, denna "pudelvariant" av ett olivträd såg vi ofta:

Vi hann med lite sight seeing också. Ingen av oss hade ens varit i närheten av denna landsända tidigare. Efter en del efterforskningar vad som kunde vara trevligt att besöka i området fann vi Alberobello, en stad som står på UNESCOs världsarvslista.

Staden ligger vackert i en sluttning och är full av dessa små gulliga hus - Trullihus

Vi körde runt några timmar i sagolandskapet kring Alberobello, många fina trullihus finns i regionen, mer eller mindre välbevarade





Man nästan väntar sig att en liten smurf ska titta ut

Läst på nätet om bakgrunden till trullihusen:

Familjepizza



Diverse pastarätter

Spaghetti del Mare avnjöts inte bara en gång....

En restaurang i San Vito, mycket trevlig med otroligt uppmärksam personal. Den drevs av ett italienskt par, deras dotter och en anställd pizzabagare. När vi betalt notan efter första besöket ställdes dessa drycker fram på bordet – hela flaskorna + glas för oss att smaka på – notera EFTER att vi betalt notan.

 
En lokal likör med smak av örter och mandel och den härliga Limoncellon...

Vid andra besöket på den trevliga restaurangen kom inte flaskorna fram – för lite dricks senast? Tror inte det....den var riklig + den obligatoriska kuvertavgiften som ibland kan vara ganska dyr.

Sista dagen längtade vi efter något helt annat, pizza, pastarätter och antipasto i all ära, grillat kött serverat utan något som helst tillbehör blev till sist lite tjatigt. Vi till och med längtade efter den även något enformiga grekiska maten. Vi frågade om man inte möjligtvis hade lite Tzatziki att servera till den grillade biffen i Italien – inte då – allt som stod till buds var olivolja, citron och balsmicovinäger. Italienarna har väl helt enkelt inte ännu upptäckt att alla de goda rörorna och såserna kan sätta smak och sprätt på den allra torraste köttbit….

I väntan på färjan från Brindisi till Patras utforskade vi den lilla staden Brindisi som visade sig vara ganska trevlig. Under vår vandring fastnade våra blickar ganska samtidigt på denna välbekanta entré



– vi behövde inte säga något, efter 35 år tillsammans vet man vad den andre tänker. Utan ett ord gick vi in i restaurangen och åt en härlig kinesisk lunch.

Efter en skön natts sömn i färjehytten var vi framme i Patras. Resan hem gick via Kalávrita här på Peloponnesos i mycket vackert landskap.

Somliga kan inte se sig mätta på det nya hemlandets otroligt storslagna vyer:

Skönt att vara hemma igen tycker vi båda. Vi värdesätter verkligen vårt eget efter att ha ”bott i hyrt” en vecka eller två – rekommenderas varmt att prova på!